Intervju med Pelle Pop i Trance Dance
I den här intervjun med Pelle Pop i Trance Dance får vi veta lite om den kommande plattan, inspelningen av videon till “Hoodoo Wanna Voodoo” och försöken att göra internationell karriär. Intervjun gjordes nångång under 1985-1986.
På vägen till en kinarestaurang där jag och Pelle ska sätta oss och prata om Trance Dance, passar jag på och frågar honom om en av deras spelningar.
Jag såg er i Silverdalen, Älmhult i somras, men vad hände egentligen i början av konserten? Ni gick ju av scenen på en gång….
Pelle börjar skratta och säger sedan att deras tekniker låg och sov.
“Det blev ett litet missförstånd och vi glömde att väcka honom…”
Pelles gitarrpålägg
Först får du berätta varför du kallar dig Pelle Pop?
— Jag heter Pelle i verkligheten. Pelle är ett smeknamn som alla andra. Jag har blandat annat, förutom Pelle Pop, blivit kallad Pelle Pajas, Pelle med pålägg
Varför Pelle med Pålägg?
— Det var någon som alltid träffade mig när jag stod i affären och handlade pålägg. Då blev det Pelle med pålägg. Samtidigt tyckte han att det var roligt, eftersom jag gjorde gitarrpålägg. På senare år har det bara varit Pelle Pop.
Har ni alltid spelat den musiken som ni gör idag? Ingen mer traditionell rock?
— När Ben och jag drog igång hela grejen så var vi lite mer traditionella. Vi letade efter killar som skulle vara med som musiker. Från början var det tänkt att bara vi fyra, det vill säga att jag, Ben, Yvonne och Susanne skulle vara bandet. Sedan skulle vi anlita hyrda “snubbar”. Men vi märkte, för det första, att vi inte fick tag på tillräckligt skickliga musiker. Vi letade länge, till slut fick vi tag i de vi är nu.
— Från början var det alltså tänkt att de inte skulle vara med, men nu är vi ett band. Samtidigt har vi hela tiden hållit på den här grejen att vi fyra är frontfigurer, men egentligen är vi ett sjumannaband.
Är det viktigt att synas i tidningar som Okey och Frida?
— Ja, det är viktigt att synas i alla tidningar. Grejen att vi har blivit bra mottagna är väl den att vi inte gör som alla andra band.Vi kör en helhets grej, jobbar mycket med scenshower och att det ska vara spontant. Alla de här prylarna med Pernilla och Carola, deras prylar är så inrepeterade att det inte finns något liv i det. Vi försöker få lite spontan rock i vår musik. Den musik vi spelar skulle utan gitarrer vara stel. Den är väldigt syntig. Men när jag spelar gitarr, spelar jag jävligt slafsigt. Det ville jag inte från början. Nu gör jag det för att få det lite ruffigare.
Satsningen på en internationell karriär
När kommer er debut-LP?
— Väldigt bra fråga. Jag tror att den kommer ganska snart. Datumet har blivit framflyttat ett flertal gånger, men plattan har varit färdig sedan september.
Är det för att invänta resultatet utanför Sverige?
— Ja, för att se hur “Do the Dance” har gått.
Hur har det gått då? Vilka länder?
— Den är släppt i hela Europa, Canada, Australien, Venezuela och Latinamerika. Just “Do the Dance” har sålts i en kvarts miljon. Det låter mycket. Faktum är ju att den har sålt lite här och där. Det viktigaste är ju ändå att vårt namn är spritt. Nu har vi gjort två videos också, så nu ska det väl hända lite.
Är det viktigt att lyckas utomlands? Vad händer om ni inte gör det?
— Visst blir man kanske knäckt, men nu pratar jag bara för mig själv. Jag gör detta bara för att det är skoj och samtidigt få in lite pengar att leva på, men i princip så gör man det för att det är roligt. Tycker man inte det kan man inte göra en ärlig grej. Då blir det bara som ett vanligt jobb. Det finns inte någon gnista i det man gör, utan det är bara ett jobb. Då finns det snabbare sätt att tjäna pengar på.
Vad är det för speciellt med er? Varför håller ni på att lyckas med det som andra misslyckats med?
— Ja, det är därför vi håller på med helhetsgrejor. Sedan har vi mycket kontakter i England.
Vad tycker du om övrig svensk musik? Har de någon chans att lyckas utomlands?
— Ja, det har de säkert. Men alla vill ju inte slå utomlands. Visst finns det en del band som är väldigt bra, men samtidigt är de mycket svenska.
Vad lyssnar du själv på?
— Jag köpte en del plattor i London nu senast. Bland annat en maxi, “Walk This Way”, med Run DMC. Och med Django Reinhardt, en gammal jazzgitarrist.
Vad vill ni att folk ska få ut av en konsert med Trance Dance?
— Ja, de ska tycka att gitarristen är skitbra (skratt). Det ska vara roligt, de ska svettas, de ska ha jävligt roligt och sedan ska de köpa skivan.
Vem skulle du vilja ge en fribiljett till?
— En fribiljett? Förutom mamma, då eller?
Han blir tyst, funderar lite innan han svarar, Sheila E. Jag såg henne på Ritz för två år sedan. Det var suveränt! Det roliga är att jag bodde i San Francisco för drygt två år sedan. Sheila E kommer därifrån. Jag var mycket på jazzklubbar och liknande ställen. En dag står står hela hennes kompband i jeans och T-shirts, och spelar så kallad “svår musik”. Då blir man så förvånad när man ser henne på Ritz, med korsetter och hon ser inte riktigt klok ut, men det var kul.
Var du på några andra konserter nu senast i London?
— Nej, inte jag. Men de andra var på ZZ Top och Erasure.
Vi börjar prata om svenska konserter och Di Leva.
— Han är jävligt bra. Jag såg honom på Ritz i början av sommaren. Sedan såg jag honom på Hard Rock Cafe i höstas, men ljudet var inte bra.
Mammas fem små frallor
Första gången du stod på en scen? Vad hette ni?
— Jag var 12 år och spelade i ett band. Vi hette Mammas fem små frallor. Då spelade vi boogie woogie/blues i en halvtimme. Det var sammanlagt två låtar.
Vad tyckte publiken då?
— Alla tyckte att det var skitbra! Det var överfullt i skolaulan.
Vad gör en bra låt?
— En bra låt för mig, om jag har gjort den själv eller om det är en Trance Dance låt, den ska ha släng liksom.
— Hur ska jag säga det…. Det är svårt att säga det i vanliga termer. Bas, trummor och gitarr ska spela på ett sådant sätt att det rör en känslomässigt.
— Jag är inte speciellt fast i det här hit-köret utan för mig är det mest stuket som är det viktigaste. Jag vill att det ska hända nånting.
Inspelningen av videon till “Hoodoo Wanna Voodoo”
I brist på frågor börjar Pelle att berätta om grottorna där de spelade in videon till “Hoodoo Wanna Voodoo”.
— Det kan jag prata länge om, säger han entusiastiskt och ser nästan lite drömmande ut.
— Det var ballt, jag träffade en guide där som såg ut som Marty Feldman.
Han skrattar när han beskriver honom: han hade världens ögon, utstående. Han var orakad och håret spretade åt olika håll, och sedan var han ganska kort och lite rund.
— Jag började iallafall prata med honom. Han erbjöd sig att guida mig genom grottorna.
— Det var skitläskigt. Gångarna delade upp sig i tre-fyra nya hela tiden. Det fanns ju ingen chans att hitta, jag menar, det var flera mil av bara labyrinter. Det var verkligen lätt att gå vilse. Han kunde gå där i mörker och ändå hitta.
— När vi stod där i grottan, så lärde han mig att aldrig bränna sig. Han tände en tändsticka, och elden slickade runt fingret. Jag bränner mig inte, sade han.
— Han tittade på mig, och sade kallt; “Jag kan byta finger”, och sedan gjorde han likadant med det andra fingret. Jag stod bredvid, berättar Pelle, kan vi inte gå ut nu…. Han var verkligen konstig. Han skulle göra sig mycket bra i en skräckfilm. Man fick aldrig någon riktig kontakt med honom. Sedan visade han mig en liten sjö i grottan, där någon hade blivit mördad. Det sägs att man kan se hur kvinnan svävar över vattnet. Samtidigt berättade han spökhistorier. Jag vet inte om jag ska tro på det, men när jag var där trodde jag honom. Där var ingenting omöjligt.
Det verkar vara kul att spela in en video?
— Ja, speciellt sådana här. I slutet av videon är det ett fyrverkeri. Jag gillar när det smäller och sprakar. Det gör alltid min förstärkare på alla gig. Det är inte min vilja, utan den gör det ändå.
Var är planerna härnäst?
— Den här månaden skriver vi nytt material och sedan får vi se. Vi ska eventuellt åka till Danmark och Finland på en liten turne. Vi ska bara vara en vecka.
Min kompis mamma gillar er. Hon minns framförallt tjoandet i “Do the Dance”.
— På vår nya singel är det likadant. Det är ju vår grej att “tjoa”, säger Pelle och skrattar. Men det är skoj att hon gillar oss. Det är som vår basists mormor, tror jag det är. Hon brukar alltid komma på våra spelningar. Hon tycker att vi är jättebra.
— För att återknyta till det som vi pratade om tidigare. Vi är inte desperata i vår internationella karriär.
Den uppfattningen har jag också fått
— Jo, självklart ska vi göra det, men vill inte att det ska stå överallt “här är bandet som ska slå internationellt”.
Är det för mycket hysteri?
— Det är jobbigt, det står ju så om alla band. De flesta man läser om nu ska göra en internationell karriär. Jag är så less på det. Vi gör vår grej, och om folk gillar det vi gör är det toppen. Gillar de inte det, går de miste om något.
Artikeln var ursprungligen publicerad i Stjärnskottet nr 7, 1986
Pelle Pop (Per Hökengren) avled tyvärr i oktober 2023
Trance Dance bestod av Pelle Pop (Per Hökengren, gitarr), Ben Marlene (Bernt Malén, sång), Yvonne Holmström (sång), Susanne Holmström (sång), PJ Widestrand (synt), Johan Stark (elbas) och Sören Johansson (trummor).
Se mina konsertbilder på Trance Dance
