Harpo om Moviestar, nya låtar & arbetet med +1 (1986)

Harpo +1 travhästar

Harpo om nya låtar, Moviestar och arbetet med syntpopbandet +1

Vid 16 års ålder bestämde sig Harpo för att antingen börja på teaterskola eller som lärling hos en travtränare. Det blev teaterskola. Så småningom började kompisarna uppmuntra honom att gå till ett skivbolag. Med låten “Moviestar” toppade han listorna i Europa och i övriga världen. Han upptäckte också syntpopbandet +1 som fick en stor hit med låten “Nevermore” 1985. Harpo planerar nu en comeback efter ett uppehåll från musiken i 5-6 år.

Vi träffades utanför en port på Södermalm i Stockholm. Intervjun gjordes i en lägenhet som Harpo använder när han arbetar i stan. Efter intervjun åkte vi runt med bil i Bandhagen, där Harpo växte upp.

 

Hästolyckan försenade en comeback

Harpo, vars riktiga namn är Jan Svensson, planerade en comeback. Det var tänkt att han skulle släppa en platta där han spelade samtliga instrument själv. Den började han göra i slutet av 70-talet.

— Sedan fick jag den här smällen av hästen (blev sparkad av sin travhäst bakom sulkyn), och då blev materialet liggande. Det blev egentligen ganska gammalt när det väl kom ut, så jag gjorde tre, fyra låtar till. Jag tog det liksom inte på allvar längre, slutade egentligen att göra det redan 1978. Jag spelade in bara för att jag tyckte det var kul att göra det och kunde göra det utan vara ekonomiskt beroende. Det var låtar som jag tyckte var kul att göra, men nu menar jag allvar med det jag gör. Jag har många låtar, textmässigt som jag vill göra på allvar. Det andra däremellan har jag mer lekt fram.

Någon påstod att det är svårare att skriva låtar ju äldre man blir?

— Nej, det tycker jag inte. Jag har aldrig haft svårt för att skriva låtar. Jag skriver så många låtar och de blir bara liggande på hög. Jag bestämde mig för att sluta skriva strax före sparken, men det går inte. Det dyker upp nya låtar i huvudet hela tiden. Jag skriver mycket utan instrument. Det kan vara hela låtar. Mina kompisar lyssnade på mina låtar. Själv ville jag aldrig göra någon platta, utan det var mina kompisar som ville att jag skulle göra det. Jag skrev mina låtar för dem, det var typ allsångslåtar. Mina kompisar tyckte “fan, gå nu till ett skivbolag!” Sedan bestämde jag mig för att sluta med musik och hålla på med teater och hästar istället, och även måla.

 

Teater och hästar istället för musik

— Den dagen jag började på teaterskola, bestämde jag mig för att den dagen jag får pengar, ska jag köpa en travhäst.

Harpo berättar att han tyckte om när han fick jobba med barnteater och vara lärare på en teaterskola. Även när musiken sedan kom tyckte han att det också var väldigt roligt.

— Jag har legat 1:a i flera länder i Europa, men jag säger att det roligaste jag har gjort i hela mitt liv var att köra lopp.

Du har alltså kört tävlingar?

— Ja, jag har varit både etta och tvåa. Började köra nästan precis innan den här smällen, kanske ett år före. Jag hade en egen travhäst som jag tränade själv, som efter smällen tränades av Leif Lövgren på Jägersro. Jag fick lägga av med tävlingar, eftersom jag blev blind på ena ögat.

Lite i förbifarten nämner jag, att jag själv har arbetat på Halmstadtravet, och även haft en egen travhäst.

Harpo ser förvånad ut, och utbrister sedan “åh fasen! Du har hållit på med travhästar! Sedan följer det vanliga “hästsnacket”.

— Jag gillar den miljön, säger Harpo. Tycker om dem människorna. Jag har haft en sådan tur att jag har kunnat leva på min musik, och samtidigt kunnat köpa mina hästar och hålla på med dem vid sidan om. Från början var det tänkt att jag skulle hålla på med hästar, när jag slutade plugget vid 16-års ålder. Jag hade ridit sedan jag var 7-8 år, men slutade med det när jag var 13. När jag var 15-16 år, då bestämde jag mig för att antingen börja på en teaterskola eller som lärling hos en travtränare.

 

“Största kicken var när Moviestar blev en hit”

Funderar du aldrig på om andra kommer gilla din låt?

— Jag har aldrig tänkt så. Tror att det är därför jag har sålt så mycket. Allvarligt talat, jag tror faktiskt det. Jag tror att när man börjar tänka så, då fungerar det inte. Ta exempelvis Moviestar, den har sålt i över en miljon. Den har blivit guldskiva i Australien, legat på listorna i Brasilien och, ja över hela världen. Det finns ingenting som säger, varför det ska bli så. Det måste vara så att folk tycker om den här låten, där och där, fast de har olika kulturer. Den har ändå fungerat över hela jorden.

— Min största kick när det gäller musiken var när Moviestar precis blivit en hit. Den blev en hit först i Holland. Det var efter ett program i TV, som den rusade direkt upp på fjärde plats. Samma kväll, efter programmet, låg jag på ett hotellrum. Det var så varmt att jag var tvungen att ha fönstret öppet. Ett dansband spelade där nere. Jag låg lite och halvslumrade, och plötsligt spelade de en låt som jag kände igen. Jag gick fram till fönstret, och hörde att det var Moviestar. Till min förvåning står publiken och sjunger med. Det var helt enormt. Den var då väldigt stor där. Det var en kick och jag tänkte, de pratar holländska här, det är inte Sverige. Det var mer naturligt att min polares mamma gillade den. Jag säljer fortfarande plattor, och får avräkningar från Malaysia, Indien med mera. Det är ju bara kul och skönt att det har fungerat på det sättet.

Vad är det då som gör att en låt blir en hit?

— Jag har gjort tre, fyra spekulativa låtar där jag verkligen satt mig ner och försökt. Det har blivit det sämsta jag någonsin har gjort. Två av dem har inte ens kommit med på en platta. Det har inte fungerat. Många kan säkert sitta och plocka lite från olika musikstilar och blanda, men jag kan inte det. För det första är jag inte så skicklig på ett instrument. Annars kan jag behärska de flesta instrument, som lite gitarr, lite trummor och så vidare. Det gör att jag istället måste använda min fantasi.

Du trallar fram låtarna?

— Ja, precis. Jag kan inte sätta mig ner och skriva efter noter. Då tror jag man är mer låst musikaliskt. Tror att man får lättare att sno från andra låtar. Exempelvis, om jag är ledsen, då känner jag någonting och då blir det musik. Det är likadant om jag är glad. Det har alltid varit det som har fungerat för mig. Min första hit, Honolulo, dagen som jag skrev den var jag jävligt deppig. På kvällen skulle jag träffa min kompisar och ha partaj. Det var mörkt och kallt ute, allting kändes botten. Jag ville bli glad, så jag skrev en låt för att bli glad. Tänkte att den här kan vi alla sjunga på festen, då blir alla glada. På kvällen träffades vi, och mycket riktigt, alla lärde sig låten och det blev verkligen partaj.

— Det är klart man kan konstruera musik, men det funkar aldrig. Jag menar, det är som den här recensionen i Expressen (om +1:s debutplatta). Recensionen var jättebra, men journalisten började med att skriva så här: “den här musiken är gjord med tanke på de utländska listorna”. Inte tänker man på det sättet, “jaha, så här ska vi göra, sen så här och sen ska vi ge ut det i USA”. Man kan inte skriva på det viset. Människor som resonerar så är sådana som själva inte kan skriva musik.

— Ta exempelvis den här låten vi lyssnade på med Matilda Mus (jag hade skickat några låtar till Harpo av ett okänt band från Halmstad jag hade intervjuat). Det är en glad låt. Han som har skrivit låten har hållit på och skojat, helt enkelt lekt fram den. Kul, det här blir man glad av, ballt”. Det är klart att man ibland annat kan resonera, “ja, det där är väl inte riktigt bra, men det här är bra”. Allt handlar om känslor, så är det ju med musik. Det gör att alla som har lite fantasi kan göra musik. Jag har tyckt att det har varit väldigt bra när det gäller utvecklingen med syntar och trummaskiner. Det gör att alla amatörer kan sitta hemma och få det att låta ganska bra. “Fan, det här låter nästan som när de lirar…”. Det är kul för då utvecklar man det. Annars kan musik bli något väldigt avlägset. Något som bara de skickliga kan hålla på med. Man känner kanske att man inte har den begåvningen och tappar lusten.

 

Samarbetet med syntpopbandet +1

Det var Harpo som upptäckte +1. Fyra av medlemmarna kom från en grupp som hette Glas, som hade släppt en singel 1983. Harpo berättar hur han hittade de fyra killarna.

— Jag hade lyssnat på många kassetter och letade efter något att producera. Jag visste precis vad jag ville göra, och så sätter jag bara på radion, “det här, dem här!”. Lyssnade på deras material. Tyckte att man hörde det, de sjöng bra, var bra musiker och framförallt, de gör bra låtar. Här fanns utveckling. För utan bra låtar spelar det inte någon roll hur bra du sjunger. Det är det jag saknar i Sverige just nu, det är bra låtskrivare.

Harpo sammanförde de fyra killarna med Caj, som kom att bli den femte medlemmen i +1 (är inte helt säker på om bandet fick namnet på grund av detta. Vore kul att veta).

— Det var så här, jag lyssnade igenom många kassetter (detta var 1984) tills jag hittade en låt som hette 1984. Kassetten hade skickats till skivbolaget redan 1982. Det var två killar som hade suttit hemma och spelat in musik. Det lät taskigt, men det var väldigt intressant låtmässigt. Jag startade en jakt på att försöka få tag i de här två killarna. Den ena hette Caj Ehrling, och den andre var en kompis till honom som hade flyttat till Kanada. Jag gjorde en låt med Caj i studion. Han är väldigt duktig på olika instrument, men han kan inte sjunga “så där”. Sedan kom jag ihåg Caj och när jag träffade de andra killarna, då tyckte jag att han skulle fungera i det sammanhanget. Han har kanske ett lite annorlunda sätt att se på musiken än de andra killarna. Jag tycker att man ska försöka ha ett öppet synsätt, så att man kan göra på det sättet.

 

Jobbet som producent

När jag intervjuade +1 berättade de att de var glada att ha dig som producent. Du brydde dig. Hur viktigt är det?

— Jag känner så själv. Jag bryr mig om dem. Det märkte jag när vi var färdiga med plattan, jag jobbade med min grej och hade inte träffat dem på ett tag. Det hände att jag saknade dem. Min grej är att bygga upp självförtroendet hos folk. Det är viktigt. Det är skönt att ha någon som tror på en. Jag gör det också, jag tror på dem. Det är inte något falskt. Samtidigt vill jag att de ska växa. Man vill ge det till folk det där; “fan, vad bra”. Då växer de själva. I och med att de växer, såvida de inte blir stöddiga vill säga, utan att de uppfattar det på rätt sätt, kommer de att utvecklas. Det har verkligen varit jättekul att arbeta med dem. Det har fungerat bra. Få se hur länge vi jobbar ihop och så vidare. Som det känns nu skulle jag vilja arbeta med dem i 2-3 år till, men jag tror att man kan komma till en gräns. Jag tänker inte som producent haka fast vid den grejen. Samtidigt tror jag inte att man ska byta det som är bra, inte bryta en formel, då kommer man på fel grej. Det var som när jag arbetade med Bengt Palmers. Han producerade alltid mina grejer. Vi fungerade jättebra ihop och jag skulle aldrig vilja ha brutit det för då hade det blivit nånting annat. Det var vi tillsammans som gjorde det här.

Vet gruppen i regel vad den vill ha fram, eller får du som producent styra dem?

— Jag vill ha fram det som de vill ha fram. Men jag har något här, i mitt huvud, som något av ett slutresultat. Man låter de pröva en massa saker, men jag vet att vi hamnar där borta till slut ändå. Då gäller det att vara lugn, för det kan också vara så, och då menar jag inte att vi alltid hamnar där borta, utan kanske nånstans där de tyckte var “där”. Vad som var någons idé. Om inte annat så kan vi ta en liten bit här och en liten bit där. Jag vill försöka fånga det som jag tycker är deras personlighet. Jag skulle inte vilja göra något där jag inte tycker att jag kan tillföra något. Något utöver det som de redan har. Försöka att bolla fram deras egna idéer. Jag är inte sådan att jag går in och säger; “nu gör vi så här, och så här”. Det tror jag inte fungerar, inte i fallet +1 iallafall. För det första är de alldeles för duktiga, har alldeles för mycket egna idéer och absolut alldeles för mycket egna ljudidéer. Thoth (sångaren i +1, vars riktiga namn är Göran Borgman) är ju väldigt duktig vad gäller just ljudgrejer.

 

Harpo +1 Nevermore

Stockholmsbandet +1, som fick en stor hit med låten Nevermore 1985. Låten var första svenska låt som placerade sig på första plats i Kaj Kindvalls radioprogram TRACKS. Det finns en länk till videon längst ner på sidan. Från vänster Hull Alvvalley, Thoth, Sputnik, Bonk och Caj. Foto: Carl Bengtsson

 

— Ibland kan jag liksom höra slutresultatet. “Aha, det här är liksom fel”. Då får jag försöka övertyga de om att jag har rätt. Sedan växer många idéer fram samtidigt som man arbetar med det. Så blir det alltid. Om jag skulle producera ett soloprojekt idag, då skulle jag inte alls producera på samma sätt som jag gör med +1. För varje ny grej så måste man förändra sig, ta varje grej individuellt.

Är det skivbolagens fel att det inte kommer fram ny musik? Att de är fega som inte vågar satsa?

— Ja, precis. De stora grejorna är det någon som sitter där hemma och spelar in med en sådan bandspelare (pekar på min intervjubandspelare). Där sitter de som verkligen är begåvade. Det gäller att höra begåvningen oavsett om det är taskigt lirat. Jag menar, omständigheterna runt omkring har ingenting att göra med om det finns en begåvning eller inte. Tyvärr så tror jag att många som arbetar på skivbolag inte kan höra det. Det säger jag alltså rent ut. Jag tror inte att de är kapabla till att höra det, de tror sig vara det. Då går de bara förbi det. Det vi pratade om tidigare, originalitet. Jag tror att många som sitter och lyssnar på kassetter, tyvärr, ska syssla med nåt annat på grammofonbolagen. De ska inte bedöma vad som är tillräckligt bra eller inte.

Många spelar in sina skivor, med sig själva som producenter. Är det en nackdel?

— Ja, man behöver det tredje örat. Det behövs en utomstående, som ser hela bilden. Det är så i ett band, trummisen lyssnar på trummorna, den andra lyssnar på basen eftersom han spelar bas o.s.v. Det behövs helt enkelt ett tredje öra, som kan se det från en helt annan vinkel.

Vill ut och spela

Harpo avslutar med att säga

— Jag har även börjat fundera på om jag ska turnera igen. Jag har alltid tyckt om att turnera – men sedan tyckte jag liksom att nu har jag gjort det här. Ville hellre pröva på nåt helt nytt i livet.

Han blev lockad till att börja spela på gatorna.

— Det var skitroligt! Jag skulle gärna göra det igen. Nu känner jag för att åka ut igen, med just det här materialet.

 

Artist Harpo Moviestar

 

 

 

Harpo minns Kenneth Gärdestad: Fantastisk låtskrivare

Horoscope med Harpo (video)

ABBA-Frida sings in Moviestar (video)

Moviestar med Harpo (video)

Julhälsning från Halmstads musiker 2014 (med Harpo)

Låten Nevermore med +1

 

 

Mina inlägg på bloggen

+1 – från okänt band till etta på Trackslistan med Nevermore (1985)

 

 

 

 

 

 

 

 

Om Elisabeth Elle Sandberg 64 artiklar
Jag bloggar om musik från 1980-talet och betydligt nyare. Under mitten av 1980-talet var jag ungdomsreporter på Radio Halland och Hallandsposten. Under cirka tre månader 1986 gjorde jag praktik på tidskriften Slitz (Schlager), som då fortfarande var en musiktidning. Privat journalistutbildning 1987.