Intervju med skivomslagsfotografen Carl Bengtsson (1987)

Intervju med fotografen Carl Bengtsson
Fotografen Carl Bengtsson

(Jag har precis sett att det blivit lite kaos med bilder och texter på inlägget sedan jag bytte till blockredigeraren. Försöker ordna det så snart som möjligt!)


Intervju med skivomslagsfotografen Carl Bengtsson (1987)

Artikel publicerad i Mass Media Nytt (utges av Journalistskolan i Stockholm), nr 1/87

Carl Bengtsson — en känd fotograf som arbetat med många av den svenska rockeliten. Ett bekant ansikte i branschen, men hos skivköparna bara ett namn. Vem är han egentligen?

— En man med jävligt fula skjortor, menar Per Gessle.

— En mycket behaglig man som får en att strunta i kameran och bara koppla av, säger Ulf Lundell.


Jobbat med de flesta kända svenska artister

Själv trivs Carl Bengtsson alldeles förträffligt bra i skymundan av sina bilder och sitt etablerade namn. Det är bara att titta in i närmaste skivaffär om namnet är obekant. Under tio verksamma år har han jobbat med i stort sett alla stora namn utom ABBA. Det började med Magnus Lindberg och Ulf Lundell 1976, fortsatte med Harpo, Gyllene Tider, Lasse Lindbom och under de senaste åren har det varit namn som Roxette, Eldkvarn, Ratata, Kajsa & Malena, +1, Mosquitos med flera.

Han ger aldrig några intervjuer. Det är medvetet som han har hållit sig undan och blivit något av en doldis och han umgås inte heller med personer i musik- och journalistkretsar.

— Jag är den levande myten, säger han och skrattar. Jag är inte så intresserad av att synas. Det är enbart bilderna som räknas.

Ulf Lundell har arbetat med Carl Bengtsson sedan de tidiga åren och menar att han är väldigt bra att samarbeta med. Man får springa i labbet och ha sina åsikter.

— Inför honom känner man sig inte som ett fotoobjekt, fortsätter han. Sedan jag träffade honom första gången har han utvecklats enormt.


Per Gessle, som har jobbat med honom sen den allra första Gyllene Tider-plattan, är ungefär av samma mening.

— Hans bästa grej är att få fram rätt ljus och han får nästan alltid en att se bra ut på alla bilder.

Fotograf blir man inte. Det föds man till, säger Carl själv. Inte självsäkert, utan mer som ett konstaterande.

 

Omslag till Ulf Lundells album “Törst”

Han blev intresserad av fotografering genom en kompis. Sedan var han tillsammans med en tjej vars mamma jobbade som fotograf. När han var 25 år lyckades han få jobb ett assistentjobb som fotograf. Genom sin arbetsgivare som gjorde skivomslag åt bland annat Landslaget, kom han i kontakt med skivbolaget EMI, där han blev tillfrågad att göra ett jobb med Magnus Lindberg. Tidigare hade en annan fotograf anlitats, men resultatet blev inte bra. Pengarna började ta slut och skivbolaget EMI var därför intresserade av en billig lösning. Han fick jobbet och därefter blev han aktuell för att göra omslaget till Lundells andra LP “Törst”.

— Jag halkade in på ett bananskal. Det är ju så livet är, men sen gäller det att dra järnet.

— Jag har blivit tillfrågad att undervisa i fotografering, han skrattar och påpekar att han inte är någon pedagog. Ärligt talat, jag tror inte att det finns en standardlösning för att bli bra. Det var aldrig något musikintresse som gjorde att jag blev fotograf, utan det var fotograferingen som sådan som fascinerade mig.

 

“Med mode kan man skapa någonting”

Han är kritisk, tycker att det är alldeles för lätt att göra sig ett namn i Sverige och har väldigt svårt för att nämna en fotograf som han verkligen respekterar.

— Det finns några enstaka. En är Lars Torndal. De flesta vågar inte säga nej, helt enkelt. Samtidigt är det så mycket resonemang kring bilderna, hur är den bilden gjord och vilken kamera har använts? Det är bättre att folk får ha sina egna illusioner.

— Okej, jag kan förstå att du är intresserad och frågar. När däremot kolleger frågar hur man har gjort bilden, då börjar man undra. Respekterar man någon och tycker att bilden är bra frågar man inte en sådan sak. Det handlar ju om yrkesstolthet. Att skilja sig som fotograf från en annan och kunna utveckla en egen stil.

Fortfarande är det enbart intresset som driver honom framåt. Samtidigt är han inte lika motiverad att fortsätta med skivomslagen längre. Det är för mycket av en färdig produkt redan när han blir anlitad för ett jobb. De flesta grupper och artister har redan en image, och det finns inte så mycket att tillföra. Mer och mer har han börjat fotografera mode. Han har redan skaffat sig en agent i England, och har även funderat på en i Frankrike.

— Med mode kan man skapa någonting. När det gäller omslagsbilder till skivor är man mer begränsad.

— Du kan aldrig jämföra mode i Sverige med länder som exempelvis England och Frankrike, säger Carl. I Sverige tillåts man inte vara sig själv. Man måste alltid plagiera någon annan, vare sig det gäller skivomslag eller mode. Gör du en ny grej, så har du snart fem andra som kommer att göra samma sak. Därför kan vi inte bli lika bra som i utlandet och det gör att jag har planer på en rörelse i England. Jag har inget val om jag vill fortsätta att utvecklas.


Det svenska syntpopbandet +1 som 1985 hade en stor hit med låten "Nevermore". Foto: Carl Bengtsson
Ulf Lundell Foto: Carl Bengtsson
Carl Bengtsson
Ulf Lundell Foto: Carl Bengtsson

Artikeln publicerades i Mass Media Nytt (som gavs ut av Journalistskolan i Stockholm), nr 1/87

Om Elisabeth Elle Sandberg 121 artiklar
Jag gjorde en musiktidning i Halmstad mellan 1983-1987. Ungdomsreporter på Radio Halland & Hallandsposten. Under tre månader 1986 gjorde jag praktik på Slitz (före detta Schlager), som då fortfarande var en musiktidning. Privat journalistutbildning 1987. 2016 startade jag Elles Musikblogg. De första åren skrev jag mest om Jamie Meyer, men nu också annan musik.