Frågor och svar med programledaren Jacob Dahlin (1987)

Intervju med Jacob Dahlin

Mass Media Nytt (utges av Journalistskolan i Stockholm), nr 1/87.

På lördag är det dags för den ryska TV-publiken att stifta bekantskap med den provocerande svensken Jacob Dahlin. Då kommer det i Sverige populära TV-programmet Jacobs Stege att följas av miljontals människor i Sovjetunionen. Programmet är en samsändning med svensk television och medverkar gör svenska band och artister som Europe, Gemini och Benny Andersson. Dessutom står Sovjetunionens största stjärna Alla Pugatjova på scen.

När jag träffar Jacob Dahlin i radiohuset i Stockholm för en intervju är han lite nervös och funderar på hur hans program kommer tas emot. Det blir ett samtal om bland annat hans fascination för schlagerfestivalen, Sovjetunionen, hans önskan om att ibland få vara snäll i TV, den pågående aids debatten och om han har testat sig själv för aids. Han pratar och skrattar mycket under intervjun. Vi får en bra kontakt och efter intervjun ger han mig telefonnumret till en känd kvinnlig journalist, som han tycker att jag ska kontakta för att få råd om journalistyrket.

Här finns en kortare version av den här intervjun http://elisabethsandberg.se/wordpress/1987/06/skal-ta-mig-fan-intervju-med-jacob-dahlin

 

 

När jag skulle göra den här intervjun så tänkte jag mycket på vilken sida av Jacob Dahlin som jag ville visa. En mer seriös, eller den vanlige provocerande? Tror du att folk vill se en allvarlig Jacob Dahlin?

— Jag tycker att det är lite trist att jag har fått en image att jag ska vara elak. Gör jag någonting elakt i radio eller TV, då skrattar de och tycker att det är okej. Sitter jag plötsligt i Kanalen eller Magasinet och talar om Sovjetunionen, då blir folk väldigt förvånade och säger “Ja, det är nog bra att du gör sånt, för det är liksom präktigt och bra”. Men om jag gör ett program där jag är mig själv, väldigt snäll egentligen och talar om något jag gillar så tycker folk “fan, har han förlorat udden?”. Det går inte att göra underhållningsprogram om man inte är elak, för då är det bara mjäkigt och trist.

Skulle du vilja bli snällare nu då?

— Ja, ibland vill man faktiskt det. Det finns ju andra saker man tycker om också, men som det är svårt att göra om man inte vill bli bemött med sur kritik. Och det bryr man sig ju om. Självklart är det först vad tittarna tycker, hur de reagerar som är det viktiga. Men det kommer ju fram till en först efter att kritikerna har sagt sitt.

Mycket brev från tittare?

— Jag tror att det är så med alla som får brev, att 90-95 procent är fruktansvärt positiva medan 5 procent tycker att det är gräsligt. Även om man tycker att det vore mer normalt att de som inte tyckte om det inte hörde av sig. Man skäller hellre än ger beröm. Det är mycket unga personer som skriver. De skriver långa och beundrande brev, med tankar och idéer som man borde ta upp. Det är roligt.

Vilka är det som tittar på Jacobs Stege?

— Det är personer från 25 till 65 år i stort sett. Majoriteten är väl mellan 25-45 år, sedan är det väl fler över 45 år än under 25 år.

Du måste vara väldigt populär, min mamma vet vem du är och du är lika populär bland mina kompisars mammor. Alla verkar veta vem Jacob Dahlin är?

Jacob skrattar och fortsätter:

— Ja, det fattar man inte riktigt själv. Det är roligt när gamla tanter på stan säger “åh, du behövs”. Det är väldigt roligt.

Är du förvånad?

— Ja, som häromdagen på bussen. Jag står och väntar, och av stiger en tant, ja hon var säkert 75-80 år, med käpp. Hon går av där framme medan jag ska stiga på. Precis när hon gått av, vänder hon sig om och säger “skål, ta mig fan!”

Jacob utbrister i ett stort skratt.

Var har du fått det därifrån?

— Det var en tekniker på Sveriges Radio som alltid sade det när han var full.

Är det jobbigt att alltid vara den som attackerar allt?

— Jag tycker snarare att jag beskriver verkligheten som den är. Det jobbiga blir den dagen som jag känner, fan, nu måste jag ha något elakt. Oftast tycker jag inte att jag attackerar. Ta till exempel Catrin och Malena i Sköna Söndag. De tigger ju nästan om det och verkar ha uppskattat det väldigt mycket. Då undrar man vad det betyder “hörde du att jag blev påhoppad av Dahlin?”. Det är liksom en fjäder i hatten. Då kan man inte kalla det elakt ens.

Är du rädd för att bli bortglömd?

— Nej, det vore rätt skönt. Jag är inte ett dugg rädd för att bli bortglömd. Den dagen som folk inte vill höra eller se mina program, då får jag göra nånting annat. Just nu tycker jag att det är roligt att göra TV, så nu fortsätter jag säsongen ut. Man upptäcker så småningom hur exponerad man är. Det gör man inte när man går till jobbet varje dag eller handlar på sitt vanliga Ica, där de har sett en i 15 år. Det är självklart att man i ett medium som TV ställs ut, det är bara naturligt. Fast det får en ibland att känna sig som ett firmanamn, som ungefär “titta, där går stegen!”. Jag säger inte att jag har något emot de som gör det. Jag förstår dem, men det vore rätt skönt om man kunde bli bortglömd mellan varven. När man går in en TV-studio, så tänker man ju aldrig på att det sitter miljoner och tittar på en. Det enda som man tänker på är nervositeten och att man vill göra ett bra program.

Hur var du i skolan?

— Jag hade mycket kompisar till sjunde och åttonde klass. Sedan blev jag något av en enstöring i samband med puberteten. Före det hade jag alltid haft mycket folk hemma, men plötsligt ville jag inte att de skulle komma längre. Ett tag var jag ganska ensam. I gymnasiet blev allt som vanligt igen och jag fick nya kompisar. Jag fick alltid anmärkningar för att jag pratade mycket på lektionerna, men jag hade väldigt bra betyg och var nog aktiv på många sätt utom i gymnastik.

Vilket var ditt bästa ämne?

— Nu ska jag skryta ordentligt. Jag och en tjej gick ut som skolans bästa elever. Jag hade alltså elva femmor och två fyror. I gymnastik gav de mig betyget deltagit.

Vilket är du bäst på, ryska eller engelska?

— Nej, det är ungefär detsamma. Men ryskan kräver som alla andra språk att man är i ständig kontakt med det. Nu kanske jag åker dit nån gång om året och får prata ryska. Engelska har vi hela tiden genom radio och TV. Jag förstår allting. Men det märkte jag när vi höll på med den sovjetiska stegen, och jag hade 20 svenskar med mig som inte förstod ett ord och jag fick tolka oavbrutet.

Var är du född?

— I Ängelholm. Sedan bodde jag de sju första åren i Klippan. Efter det flyttade mina föräldrar till Djursholm. Men jag är ju en skånepåg. Nu bor mina föräldrar i Småland.

Vad är speciellt med Sovjetunionen?

— Jag halkade mer in på ett bananskal. Visste inte vad jag skulle välja för språk i skolan. Vi hade en bra lärare i ryska som övertalade oss, men jag har alltid varit fascinerad av Kina och Ryssland som liten. Detta var på 70-talet i samband med bland annat FNL-rörelsen. Jag började läsa ryska och åkte dit på en språkresa. Blev mycket fascinerad och fick kompisar där. Sedan fortsatte jag att läsa ryska på universitetet, och för att få praktik åkte man dit som reseledare och fick se stora delar av Sovjetunionen. Därefter blev jag tolk och fick åka med delegationer. Det har bara blivit så att de flesta av mina äldsta vänner numera finns i Sovjetunionen.

Du skulle aldrig kunna tänka dig att flytta dit?

— Aldrig! Jag skulle kunna tänka mig att vara där i några år som korrespondent, men jag skulle absolut inte vilja bo där. Samtidigt är det intressant. Har man väl fått vänner där återvänder man. Det är inte samma trivialisering av vänskap som finns här utan är man vänner, då är man det för livet. Varje gång man reser från Ryssland så känns det för dem som att det är sista gången man ses.

Hur lärde du känna Alla Pugatjova?

— Jag hade ett program som hette Nöjesnytt från Sovjet som gick fem år på radion (1975-80). År 1977 var hon väldigt stor i Ryssland, och då började jag spela hennes skivor. Det blev i stort sett att Nöjesnytt från Sovjet blev Nöjesnytt om Alla Pugatjova. Hon blev så totalt dominerande i Sovjet. Jag åkte dit då och då och gjorde intervjuer. Jag ville göra en intervju med henne, och då gjorde jag det. Vi träffades första gången 1978. Alla har själv berättat att det kom mycket utländska journalister då, och ville göra intervjuer och reportage. Efter några månader återvände jag och ville göra en ny intervju. Vi lärde känna varandra. Sedan skulle Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Tim Rice åka till Sovjetunionen för att få lite uppslag till Chess. Då förmedlade jag kontakten med Alla. När de kom tillbaka sade de att de borde ta henne till Nöjesmaskinen. Sune Kempe skulle jobba med Magasinet, och frågade mig om jag inte kunde göra en dokumentär om en superstjärna i Sovjetunionen. Jag åkte dit på sommaren och sedan fortsatte det bara.

Hur är hon som person?

— Hon är en fantastisk person, tycker jag. Jag är otroligt glad över att ha lärt känna henne. Hon är en otroligt varm person, och en av de mest begåvade människor som jag har träffat. Hon kan läsa folks tankar och förstår människor. Det finns mycket speciellt hos henne. Hade hon inte haft alla kvalifikationer så hade hon aldrig blivit så stor. Hon har skapat hela sin karriär själv. Egentligen är hon en vanlig arbetardotter från en förort till Moskva. Hon är ingen partimedlem eller nånting sånt. Hon är dessutom religiös. Hon är en väldigt udda, men viktig företeelse i landet. Hon är fascinerande, även om jag ibland är så himla trött på henne, säger Jacob och skrattar.

 

 

Om Elisabeth Elle Sandberg 78 artiklar
Jag gjorde en musiktidning i Halmstad mellan 1983-1987. Under den här tiden var jag också ungdomsreporter på Radio Halland och Hallandsposten. Under tre månader 1986 gjorde jag praktik på Slitz (före detta Schlager), som då fortfarande var en musiktidning. Privat journalistutbildning 1987. 2016 startade jag Elles Musikblogg. De första åren skrev jag mest om Jamie Meyer.