Jacob Dahlin om kärleken till Ryssland, aidsdebatten, och viljan att vara snäll ibland (1987)
På lördag är det dags för ryska TV-publiken att stifta bekantskap med den provocerande svensken Jacob Dahlin. Då kommer det i Sverige populära TV-programmet Jacobs Stege att följas av miljontals människor i Sovjetunionen. Programmet är en samsändning med svensk television och svenska banden Europe, Gemini och Benny Andersson medverkar. Dessutom står Sovjetunionens största stjärna, Alla Pugatjova, på scen.
När jag träffar Jacob Dahlin i radiohuset i Stockholm för en intervju är han lite nervös och funderar på hur hans program kommer tas emot. Det blir ett samtal om bland annat hans fascination för Schlagerfestivalen, Sovjetunionen, hans önskan om att ibland få vara snäll i TV, den pågående aidsdebatten och om han har testat sig för hiv. Han pratar och skrattar mycket under intervjun.
Bilden: Jacob Dahlin dog i aids 1991, fyra år efter att den här intervjun gjordes. Han blev endast 39 år gammal. I intervjun pratar vi bland annat om aidsdebatten och jag frågar om han testat sig för hiv.
När jag skulle göra den här intervjun så tänkte jag mycket på vilken sida av Jacob Dahlin som jag ville visa. En mer seriös, eller den vanliga provocerande? Tror du att folk vill se en allvarlig Jacob Dahlin?
— Jag tycker att det är lite trist att jag har fått en image att jag ska vara elak. Gör jag någonting elakt i radio eller TV, då skrattar de och tycker att det är okej. Sitter jag plötsligt i Kanalen eller Magasinet och talar om Sovjetunionen, då blir folk väldigt förvånade och säger “Ja, det är nog bra att du gör sånt, för det är liksom präktigt och bra”. Det är ointressant och tråkigt. Men om jag gör ett program där jag är mig själv, väldigt snäll egentligen och talar om något jag gillar så tycker folk “fan, har han förlorat udden?”. Det går inte att göra ett underhållningsprogram om man inte är elak, då är det bara mjäkigt och trist.
Skulle du vilja bli snällare nu då?
— Ja, ibland vill man faktiskt det. Det finns ju andra saker man tycker om också, men som det är svårt att göra om man inte vill bli bemött med sur kritik. Och det bryr man sig ju om. Självklart är det först vad tittarna tycker, hur de reagerar som är det viktiga. Men det kommer fram till en först efter att kritikerna har sagt sitt.
Mycket brev från tittare?
— 90-95 procent är fruktansvärt positiva medan 5 procent tycker att det är gräsligt. Även om man tycker att det vore mer normalt att de som inte tyckte om det inte hörde av sig. Man skäller hellre än ger beröm. Det är många unga personer som skriver. De skriver långa och beundrande brev, med tankar och idéer som man borde ta upp. Det är roligt.
Vilka är det som tittar på Jacobs Stege?
— Det är personer från 25 till 65 år i stort sett. Majoriteten är väl mellan 25-45 år, sedan är det väl fler över 45 år än under 25 år.
Du måste vara väldigt populär, min mamma vet vem du är och du är lika populär bland mina kompisars mammor. Alla verkar veta vem Jacob Dahlin är
Jacob skrattar och fortsätter:
— Ja, det fattar jag inte riktigt själv. Det är roligt när gamla tanter på stan stannar och säger “åh, du behövs”. Det är väldigt roligt.
Är du förvånad?
— Ja, som häromdagen när jag stod och väntade på bussen. När jag ska stiga på bussen så kommer en tant, ja hon var säkert 75-80 år, med käpp som ska stiga av där framme. Precis när hon gått av, vänder hon sig om och säger “skål, ta mig fan!”
Jacob utbrister i ett stort skratt.
Var har du fått det därifrån?
— Det var en tekniker på Sveriges Radio som alltid sade det när han var full.
Är det jobbigt att alltid vara den som attackerar allt?
— Jag tycker snarare att jag beskriver verkligheten som den är. Det jobbiga blir den dagen som jag känner, fan, nu måste jag ha något elakt. Oftast tycker jag inte att jag attackerar. Ta till exempel Catrin och Malena i Sköna Söndag. De tigger ju nästan om det och verkar ha uppskattat det väldigt mycket. Då undrar man vad det betyder “hörde du att jag blev påhoppad av Dahlin?”. Det är liksom en fjäder i hatten. Då kan man inte kalla det elakt ens.
Är du rädd för att bli bortglömd?
— Nej, det vore rätt skönt. Jag är inte rädd för att bli bortglömd. Den dagen som folk inte vill höra eller se mina program, då får jag göra nånting annat. Just nu tycker jag att det är roligt att göra TV, så nu fortsätter jag säsongen ut. Man upptäcker så småningom hur exponerad man är. Det gör man inte när man går till jobbet varje dag eller handlar på sitt vanliga ICA, där de har sett en i 15 år. Det är självklart att man i ett medium som TV ställs ut, det är bara naturligt. Fast det får en ibland att känna sig som ett firmanamn, som ungefär “titta, där går stegen!”. Jag säger inte att jag har något emot de som gör det. Jag förstår dem, men det vore rätt skönt att bli bortglömd mellan varven. När man går in i en TV-studio, så tänker man aldrig på att det sitter miljoner och tittar på en. Det enda som man tänker på är nervositeten och att man vill göra ett bra program.
Tänker du aldrig, det är lilla jag som har skapat allt det här?
— Åtminstone inte här hemma. Jag är aldrig någon annan än den jag är. Min berömmelse har kommit stegvis. Jag märker det på mina kollegor. Tänk om de skulle börja krypa för mig. Tvärtom, de kommer in mellanåt och skäller på mig. Det finns positiva saker med berömmelsen också. Till exempel, när man går till sjukhuset, då kommer de genast fram och frågar efter patientbrickan. Jag behöver inte vänta på min tur.
Vad ska du ge Susanne Ljung för intervjuobjekt nästa gång?
— Jag gav aldrig henne något, utan allt hon gjorde var hennes egna förslag. Det beror på vad hon vill. Jag vill ha hit Freddie Mercury, och honom vet jag att hon vill intervjua. Men det ska hon inte få. Honom tycker jag att det skulle vara spännande att intervjua själv. Det måste vara världens största posör. Jag tror att han är väldigt rolig. Jag tycker att det vore roligare om Susanne Ljung intervjuade Thomas Wassberg. De är så olika, säger Jacob och fnissar. Men det kanske hon inte själv tycker är så kul.
Anmärkningar för att prata för mycket i skolan
Hur var du i skolan?
— Jag hade många kompisar till sjunde och åttonde klass. Sedan blev jag något av en enstöring i samband med puberteten. Före det hade jag alltid haft mycket folk hemma, men plötsligt ville jag inte att de skulle komma längre. Ett tag var jag ganska ensam. I gymnasiet blev allt som vanligt igen och jag fick nya kompisar. Jag fick alltid anmärkningar för att jag pratade mycket på lektionerna, men jag hade väldigt bra betyg och var nog aktiv på många sätt utom i gymnastik.
Vilket var ditt bästa ämne?
— Nu ska jag skryta ordentligt. Jag och en tjej gick ut som skolans bästa elever. Jag hade alltså elva femmor och två fyror. I gymnastik gav de mig betyget deltagit.
Vilket är du bäst på, engelska eller ryska?
— Nej, det är ungefär detsamma. Men ryskan kräver som alla andra språk att man är i ständig kontakt med det. Nu kanske jag åker dit nån gång om året och får prata ryska. Engelska har vi hela tiden genom radio och TV. Jag förstår allting. Det märkte jag när vi höll på med den sovjetiska stegen, jag hade 20 svenskar med mig som inte förstod ett ord och jag fick tolka oavbrutet.
Var är du född?
— I Ängelholm. Sedan bodde jag de sju första åren i Klippan. Efter det flyttade mina föräldrar till Djursholm, men jag är ju en skånepåg. Nu bor mina föräldrar i Småland (enligt den nya P4 dokumentären om Jacob Dahlin bodde hans föräldrar i Blomstermåla)
Sovjetunionen och Alla Pugatjova
Vad är speciellt med Sovjetunionen?
— Jag halkade mer in på ett bananskal. Visste inte vad jag skulle välja för språk i skolan. Vi hade en bra lärare i ryska som övertalade mig, men jag har alltid varit fascinerad av Kina och Ryssland som liten. Detta var på 70-talet i samband med bland annat FNL-rörelsen. Jag började läsa ryska och åkte dit på en språkresa. Blev mycket fascinerad och fick kompisar där. Sedan fortsatte jag att läsa ryska på universitetet, och för att få praktik åkte jag dit som reseledare och fick se stora delar av Sovjetunionen. Därefter blev jag tolk och fick åka med delegationer. Det har bara blivit så att de flesta av mina äldsta vänner numera finns i Sovjetunionen.
Kan du tänka dig att flytta dit?
— Jag skulle kunna tänka mig att vara där i några år som korrespondent, men jag skulle absolut inte vilja bo där. Samtidigt är det intressant. Har man väl fått vänner där återvänder man. Det är inte samma trivialisering av vänskap som finns här utan är man vänner, då är man det för livet. Varje gång jag reser från Ryssland så känns det för dem som att det är sista gången man ses.
Hur lärde du känna Alla Pugatjova?
— Jag hade ett program, Nöjesnytt från Sovjet, som gick fem år på radion (1975-80). År 1977 var hon väldigt stor i Ryssland, och då började jag spela hennes skivor. Det blev i stort sett att Nöjesnytt från Sovjet blev Nöjesnytt om Alla Pugatjova. Hon blev så totalt dominerande i Sovjet. Jag åkte dit då och då och ville göra en intervju med henne. Vi träffades första gången 1978. Alla har själv berättat att det kom mycket utländska journalister då, som ville göra intervjuer och reportage. Efter några månader återvände jag och ville göra en ny intervju. Vi lärde känna varandra. Sedan skulle Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Tim Rice åka till Sovjetunionen för att få lite uppslag till Chess. Då förmedlade jag kontakten med Alla. När de kom tillbaka ville de ha med henne i Nöjesmaskinen. Sune Kempe skulle jobba med Magasinet, och frågade om jag inte kunde göra en dokumentär om en superstjärna i Sovjetunionen. Jag åkte dit på sommaren och sedan fortsatte det bara.
Hur är hon som person?
— Hon är en fantastisk person. Jag är otroligt glad över att ha lärt känna henne. Hon är en otroligt varm person, och en av de mest begåvade människor som jag har träffat. Hon kan läsa folks tankar och förstår människor. Det finns mycket speciellt hos henne. Hade hon inte haft alla kvalifikationer hade hon aldrig blivit så stor. Hon har skapat hela sin karriär själv. Egentligen är hon en vanlig arbetardotter från en förort till Moskva. Hon är ingen partimedlem eller nånting sånt. Dessutom är hon religiös. Hon är en väldigt udda, men viktig företeelse i landet. Hon är fascinerande, även om jag ibland är så himla trött på henne, säger Jacob och skrattar.
Du har praktiserat på ett ryskt nyhetsprogram, Vremja. Hur var det?
— Det är en jätteredaktion. Programmet sänds sex-sju gånger om dagen, eftersom det är tidsskillnader. Det som skilde sig från här hemma var hela den här otympliga och tekniska apparaten att hela tiden sända ut programmet som om det vore första gången med vissa justeringar för att det har hänt nånting. Landet har elva tidszoner och det var ju en evig produktion. De jobbade dygnet runt. Det var intressant att se. Skörderapporten ligger alltid först, och då undrar man “varför toppar ni inte med att Reagan har bombat Libyen?”, som hände när jag var där. Varför ligger det som nummer tre? Jo, då svarar de så här, att det vet väl varenda människa att de viktigaste nyheterna ligger som nummer tre. De är vana vid det. De har alltid haft det så och vi har alltid gjort på ett annat sätt.
Vad är skillnaden när det gäller att roa svenskar och ryssar?
— Det är det som jag undrar. Jag vet inte. Det är det som har varit det svåraste med det här. Jag är programledare tillsammans med Sovjetunionens största programledare, han har gjort 500 program. Jag tror bara att det är så många som tittar och det är ett så stort land som gör att man får ett annat förhållningssätt till sin publik. De har en annan kultur och tradition, och ett annat språk, där man uttrycker sig på ett annat sätt. Man säger inte “du”, utan alltid “ni”. Det kan för oss svenskar genast kännas som en barriär. I programmet skiftar vi mellan svenska och ryska. Det ska bli intressant att se vad som går hem. Vilka av de sovjetiska vitsarna som går hem här, och tvärtom.
Hur mycket betalade du för ditt körkort, undrar Jacob med ett skratt
Om du skulle bli tillfrågad att delta i Kvitt eller Dubbelt. Vilket ämne skulle du välja?
— Schlagerfestivalen.
Varför är du så fascinerad av den?
— Jag vet faktiskt inte. Jag tycker det är roligt. Andy Warhol skrev att i framtiden kommer alla människor vara kända 15 minuter var. Han tog lite fel, det är bara tre minuter. Det är de tre minuter som de får på Schlagerfestivalen. Det är Europas motsvarighet på The American Dream. ABBA är de enda som har slagit igenom, men hade de väntat ett år till hade de gjort det ändå. Alla artister tror att de ska göra om samma bragd. Saken var ju att de var otroligt skickliga musiker som kom precis i rätt tid.
Du hade ställt upp då om du hade blivit tillfrågad att delta i Kvitt eller Dubbelt?
— Jag blir nog inte tillfrågad, men såklart hade jag ställt upp. Jag kan i alla fall ta de tre första frågorna och gå därifrån med 6 000 kronor. Du kan säga ett land och ett år, så kan jag sjunga den låten. Men kompositörer och låtskrivare, det kan jag nog inte.
Vad har du emot Jan Guillou? Du har sagt att han är en pösmunk?
— Var har du hittat det? Var det inte en skoltidning? Jag fick nämligen en skoltidning, där de hade gjort en intervju med mig. På första sidan stod det “Jacob Dahlin: Jan Guillou är ett svin!”. Jag ögnade igenom artikeln, men hittade faktiskt inte den meningen.
Jacob skrattar och tillägger “den artikeln säljer nog bra!”
— Jag kan svara som han, när de frågar honom om mig “tycker ingenting om Jacob Dahlin, jag intresserar mig inte för det han håller på med”. Då kan jag väl säga samma sak om honom.
När åkte du tunnelbana senast?
— Jag kan faktiskt kolla vilken dag det var.
Jacob kollar i almanackan.
— Det var den 24 mars, då åkte jag tunnelbana en hel eftermiddag. Då gjorde vi ett reportage om tunnelbanan i Sovjetunionen.
Har du körkort?
— Jag ska börja ta det i påsk. De säger att det tar lång tid att ta körkort, säger han och skrattar. Vad fick du betala? Jag får säkert betala 10 000 kronor. Annars är det praktiskt att åka taxi, men det är väldigt dyrt. Jag åker buss ibland. Tunnelbana åker jag sällan.
Barn sitter i skolan och är rädda för aids
Vad ska du ge Susanne Ljung för intervjuobjekt nästa gång?
— Jag gav aldrig henne något, utan allt hon gjorde var hennes egna förslag. Det beror på vad hon vill. Jag vill ha hit Freddie Mercury, och honom vet jag att hon vill intervjua. Men det ska hon inte få. Honom tycker jag att det skulle vara spännande att intervjua själv. Det måste vara världens största posör. Jag tror att han är väldigt rolig. Jag tycker att det vore roligare om Susanne Ljung intervjuade Thomas Wassberg. De är så olika, säger Jacob och fnissar. Men det kanske hon inte själv tycker är så kul.
Är AIDS-debatten överdriven?
— Debatten kan aldrig vara överdriven, men hela den här grejen som är nu är helt idiotisk. Det enda som “debatten” gör är att den lägger ytterligare ett hot till de vi redan har; kärnkraft, atombomber, cancer och nu har vi också AIDS. Det som sker nu är inte att upplysa. När man sätter på TV:n, så kommer det “OM AIDS”. Det enda jag gör då är att byta kanal. Sedan har jag märkt att när man går på stan, då ser man inte längre affischerna. Man har redan sorterat bort dem. De pengarna skulle kunna användas till forskning istället. Jag tror inte att Sverige behöver mer upplysning och framförallt inte på detta sätt. Det har stått tillräckligt mycket i tidningarna. Jag menar, småbarn i skolan sitter och är rädda för AIDS. Man vinner ingenting på att göra folk rädda.
Har du testat dig?
— Ja, det har jag gjort. Jag gjorde det för att jag var rädd själv. Samtidigt tycker jag inte att man ska bli tvingad att testa sig. Det är vansinnigt resursmässigt att låta hela Sveriges befolkning testa sig när man vet att det är 20-25 procent som borde göra det.
NYHET: Den 14 september 2023 släpptes en P4 dokumentär om Jacob Dahlin
Elles Musikblogg innehåller flera intervjuer med 1980-tals artister och band som bland annat Marie Fredriksson, Per Gessle, Lasse Lindbom, +1, Trance Dance, Nasa med flera.
Gå till Arkiv för att se alla artiklar på bloggen
